Som jag skrev i ett tidigare inlägg, visste ingen vad det besvärliga barnet - Jag- led av. Många är de tester jag genomgått, både fysiska och psykiska. Inte förrän jag var runt 25, hörde jag talas om panikångest!
En dag vill jag läsa mina journaler och se med egna ögon alla underliga diagnoser man satte.
Jag vet inte om detta med diagnoser är något jag gillar. Man kan invaggas i, att om en diagnos ställs, får man hjälp. Något jag INTE upplevt. vare sig för min eller andras del. Snarare tvärtom!
Du blir placerad i ett fack och du "är" en diagnos. Dessutom kan man växa ur en diagnos, lära sig hantera livet helt enkelt! Något få " förståsigpåare " vill inse.
Ett av mina barn ville inte heller följa den berömda "normen ". Att vi föräldrar tillät diagnos att ställas, var bara för vi antog att h*n då skulle få hjälp. Men ack så fel! Från och med att diagnos ställts, var h*n stämplad och dom som antogs förstå, dömde honom på tio sekunder, för att - som med det mesta - torde ju ALLA med just den diagnosen vara på ett och samma vis....
Så; är det inte helt enkelt så, att en diagnos är enklare att ställa, än att inse att vi alla är olika!? Att vi alla lär oss olika snabbt, på olika sätt, att skolsystemet borde skrotats för länge sedan och att människor som ska arbeta för att hjälpa andra, borde leva i verkligheten innan dom ens FÅR rota i folks mående!
Min sista diagnos bär jag dock med stolthet! Den satte min överläkare för många år sedan, han hade också lessnat på systemet och sa; " Nej vet du, jag skriver KONSTNÄR, blir det bra? "
Det är en Konst att leva! Leve livet!
I Kärlek/Wynja
Fotot har min far tagit på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar