Jag fick en medicin, något dom kallade antidepressiv medicin. Nytt för året, kom och köp!
Denna tablett hjälpte såpass att jag kunde börja leva ett liv, mer som alla andra, så jag är tacksam att den finns.
Nu har jag dock ätit en låg dos i 30 år, och kände att det var hög tid att sluta med mina små piller. Det har tagit så lång tid för mig att inse att ångest, ja det är ju också känslor. Känslor som kommer av en anledning. Nu är jag stark nog att kunna hantera det och sluta döva allt!
Det är ju tragiskt att vi anser att vissa känslor inte får finnas! Att så fort en människa mår annorlunda och pg a det anses " besvärlig ", så ska vi döva detta och fortsätta i samma gamla spår.
Jag tycker det är helt okej med medicin en period, OM man samtidigt får HJÄLP! Hjälpen att se varför.
För egen del har jag fått söka svaren själv, genom erfarenheter, kloka människor jag träffat och böcker.
Det som är sorgligt, är att dessa små piller inte kan separera olika känslor, utan ALLT dövas!
Skrattet! Tänk bara hur underbart det är att höra ett litet barn skratta!
Jag vill skratta som vågorna! Sådär när det börjar i magen och bubblar upp! Det går inte att hålla emot, ökar i styrka, som vågorna mot klippan, för att vid sjunde vågen göra att jag kiknar och tårarna sprutar! Ebba ut och sedan öka... SÅ skrattade jag i dag, mitt under yogan kom jag på något jag läste i går och skrattade åt då. Nu kom det tillbaka.
Jag vet så många som jag aldrig ens hört skratta! Det är tragiskt.
Med mitt nyfunna skratt kommer alla andra känslor också igång, inte bara sådana jag tycker är positiva. Eller vänta nu! Det är dom visst det. Dom får mig att vända mig inåt och titta efter, att söka svaren i mig själv, att finna mina stigar!
Tack till alla känslor! Jag omfamnar er!
I Kärlek/Wynja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar